Söndagar har blivit speciella dagar för oss. Söndagen den 20 januari var för exakt tre månader sedan. Då hade vi ingen aning om vilken vändning livet skulle ta. Vi kunde aldrig tänka oss att vi skulle kunna drabbas av en olycka på det där viset. Det vill ingen gå omkring och tänka och det ska man ju inte heller tänka.

Just nu funderar vi mycket på hur det går med isen i Kågefjärden och vi åker då och då dit och tittar efter hur det ser ut. Igår åkte vi längst ut i Kågefjärden, ute vid Kågeön. Isen låg på fjärden, långt utanför Bergskäret och tornade upp sig som en isbergskant någon kilometer längre ut mot havet. Kågefjärden verkar vara isigast av alla fjärdar i havet. Det är bara ett stråk mitt i fjärden som är öppet just nu.

Vi satt i solen och pratade och fick plötsligt höra motorljud ute på havet. En båt? Det var ju omöjligt med all is. Det visade sig vara Kustbevakningens svävare från Luleå. De hade vägarna förbi och hade även som uppdrag att gå in i Kågefjärden och leta efter Marcus. Det kändes lite märkligt att vi råkade vara där just den halvtimme de var inne i fjärden och letade.

Från Kågeön och västerut in mot Kåge. Fortfarande mycket is.