Det har gått 10 veckor och 2 dagar sedan olyckan förändrade allt här hemma hos oss. Det går inte att undvika att räkna veckor, dagar, suckar...
Vi har varit i kontakt med andra föräldrar som mist barn och börjar förstå att de räknar år. Det känns skrämmande.

Det finns en förening för familjemedlemmar som mist barn eller syskon. Där kan man möta andra i liknande situation och ge varandra stöd. Jag lovar att det behövs. Föreningen heter FEBE och bildades efter den tragiska bussolyckan då 12 barn och även några föräldrar från Kista miste livet. Om du vet om någon som kan behöva den här kontakten så är adressen till deras hemsida:
http://www.febe.net

Under påsklovet var vi några dagar i fjällen. Det var verkligen inte lätt att sätta sig i bilen och åka mot ett semestermål där Marcus alltid varit med.
Förra året grävde han och hans kompisar en snögrotta högst uppe på fjället. Vi tog med oss den här bilden och den gjorde också att vi vissa stunder kunde känna det som om han fanns där med oss.