Det har nu gått nio veckor sedan olyckan. Vi har varit ute och tänt ljus i islyktorna på Kågefjärden. Det känns bra att göra det, som om man kommer lite närmre.

Det har alltså gått nio veckor och känslan i mig har inte förändrats någonting alls. Det känns som om jag väntar och väntar och otåligheten tilltar. Hur länge ska vi vänta? Och vad är det egentligen vi väntar på?
Saken är den att varje dag utan Marcus är så lång. Visst är det så att när vi väntar på något så brukar det till slut ske. Det enda som skulle få den här längtan och väntan att få ett slut vore att Marcus kom tillbaka. Det är nog det enda jag verkligen vill. Just nu har jag bara en enda önskan av hela mitt hjärta. En enda önskan och en vetskap om att den önskningen aldrig kan bli uppfylld. Det är oerhört frustrerande.

Ni som själva mist ett barn kan nog känna igen er i den här frustrerade känslan. Det är en känsla som inte går att fantisera fram om man inte själv är drabbad, och det är nog inte meningen heller.
För min del gäller det att leva med den här känslan och med min sorg. Sorgen kommer alltid att finnas där men jag får hitta vägar att leva med den.