Jennys avslutningstal våren 2008
Har ni någon gång tänkt på vad som gör er glada? Vad som får er att dra lite extra på smilbanden och kanske fnissa lite för er själva?
Jag blir glad av en bra låt på radion, av en vunnen fotbollsmatch och av ett sms där någon undrar vad jag gör. Jag blir glad när jag vaknar av solen i ögonen, när mamma gör min favoritmat och när jag köper en fin tröja på stan. Jag blir glad då andra är glada, då livet är fint och då en lapp sitter på klassrumsdörren för att en tråkig lektion är inställd.
Jag skulle kunna fylla hela talet med vad som gör min vardag vacker – det finns så mycket när man tänker efter. De här små, obetydliga sakerna som knappt märks men som ändå kan betyda så mycket.
Men så finns de här sakerna som kan göra mig så arg, ledsen och samtidigt så imponerad. Och det är just en sådan sak som är anledningen till att jag skrivit det här talet. Orsaken är en 18 årig kille som heter Markus Adrian Degerman. Eller hette rättare sagt, för han är död nu.
Jag tror inte att någon här kände Markus, men ni kanske vet vem han var. Jag kände honom inte men jag har läst om honom i tidningen och det var i lördags som jag hittade hans minnesfond på nätet.
Markus föddes den 11 januari 1990 i Skellefteå och han var exakt 3 månader äldre än mig. Han älskade att köra skoter och hade själv arbetat ihop till en egen gul Lynx som han efter en lång väntan på snö gav sig ut med den 20: onde januari i år – och sedan kom han inte tillbaka. Det gick att följa skoterspåren ända fram till platsen där isen inte längre fanns kvar och skotern fick bärgas upp från botten ett ställe som kallas för Kågefjärden. Men Markus gick inte att hitta och han är fortfarande försvunnen. För bara några dagar sedan hittade en fiskare hans skoterhjälm vid ett grund 14 km från platsen han kört genom isen.
Det som gör mig arg med den här händelsen är att man inte kan dödförklaras om det inte finns en kropp. Eftersom Markus fortfarande är försvunnen räknas han som saknad, även om alla vet att han har drunknat. Det värsta är att hans familj på grund av det fortfarande får ta emot Markus post. I bloggen som hans föräldrar skriver berättar mamman att han deklarationspapper har kommit. De som måste skrivas under av Markus och skickas in. Alla som lever måste deklarera, att inte göra det är olagligt och kan medföra problem. Men Markus lever inte och han kan inte deklarera. Det borde vara olagligt att göra livet ännu tyngre för en familj i sorg.
Det som gör mig imponerad är Markus familj. De verkar så starka och kämpar outtröttligt med sökandet efter sin son. De har startat en fond som ska främja sökandet efter drunknade personer och för att höja säkerheten för skoteråkare. De skriver också en blogg, en blogg om arbetet för att hitta sin son, en blogg om deras saknad och en blogg där de skriver så fina saker och minnen om Markus att jag började gråta.
Det som gör mig ledsen är att Markus var så ung. Det gör ont att en familj och en hel omgivning har förlorat en kille som verkade vara en så underbar och älskad person. En sådan som är älskad och omtyckt av alla – en sådan som alltid är glad och bryr sig om andra. Det finns massor av bevis i bloggen, där vänner har lämnat hälsningar till Markus. En hälsning berörde mig mer än de andra och låter såhär:
”Postat av: M Jag älskar dig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra. det gör ont när man hör folk prata om dig och det tar ännu mer på att bara tänka på det som vi hade tillsammans. Du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta, och jag tänker på dig, dag ut och dag in. Att bara se dig le, kunde en gång få mig att skratta av lycka. Men att se dig le nu, på bild, får mig att gråta, även av lycka, lycka att jag fått chansen att lära känna en så vacker och underbar person som dig Marcus.
Vila i frid, älskade Marcus.”
Så, när jag läst om Markus och efter att jag gråtit en stund så kom jag på hur viktigt det är att komma ihåg att glädjas över alla fina stunder vi har i livet – för de kan försvinna så snabbt. Det är så lätt att fokusera på de mindre bra sakerna, som en finne på näsan eller att jeansen du så gärna ville ha inte fanns i din storlek. Häng inte upp er på de små sakerna utan fokusera på det som är bra. Ta en stor tugga av kakan som kallas livet och ge alla människor du möter ett leende. Det ska jag göra.